Då har man kommit in från 1 timmes powerwalk i fel par byxor, som resulterade i skav på insida lår då jag är för "tjock" så dom slår i varandra när jag går. AJ!! Svider! Vill tillbaka till min normala vikt och till min fasta kropp. Ryggbehandling inbokat på onsdag kväll i alla fall så får jag se hur den ligger till samt hur mitt lösa bäcken mår och ser ut. Träningen går ju liksom inte att göra ordentligt så länge kroppen är så trasig.

Sen till en annan jobbig sak. En utav de stora bidragande faktorerna som gör mig så nere just nu, förutom att jag saknar att ha häst. Jag funderar på om vi ska omplacera Suki till en familj eller förhoppningsvis en uppfödare som kan ge henne mer tid och framförallt mer träning. Då jag 90% av tiden är ensam med hundarna och båda barnen så känner jag ett konstans dåligt samvete för henne när jag inte kan träna henne som jag vill och ge henne den stimulansen hon behöver. Och JA vi vet att det kanske var dåligt planerat att köpa henne när vi väntade barn nr 2 men ibland är det lätt att vara efterklok och jag behöver inte höra det från fler än mig själv. Jag mår redan piss som det är så behöver inte få ännu mer dåligt samvete över ett dåligt tidigare beslut också. Vi trodde ju förståss inte att vi skulle få hem en relativt rädd hund som kräver massa extra träning bara pga det. Men allt det här känns jobbigt överlag. Att bara tänka tanken. Har pratat lite löst med en ifrån Akitaklubben om hur jag kan gå tillväga. Vill verkligen inte att hon ska hamna hos vem som helst eller hos fel person. Det måste vara någon med stor hundvana, helst av denna ras. Samt någon som har tiden att lägga på hennes träning. Alltså inte till någon som bara vill ha en "promenadhund"

Känns som jag fått ta många jobbiga beslut och ge upp väldigt mycket av det jag egentligen verkligen älskar. Mitt liv har blivit helt annorlunda och jag har svårt att vänja mig helt även om jag verkligen älskar mina barn över allt annat, och gör vad som helst för dom. Men nu när jag inte ens kan träna ordentligt heller så känner jag mig bara så misslyckad. Ingenting faller på plats som det ska just nu känns det. Sen blir jag frågande då också om vi inte ska ha kvar Suki, om Harry kommer vilja vara själv eller om han behöver en annan hundkompis som inte kräver så mycket. En liten annan Chihuahua/ chihuahuablandis??? Jag vet inte. Just nu känns det som jag tar en minut i taget per dag och försöker orka med så gott jag kan. Ingen häst och nu inte heller ha kvar alla mina hundar... Det känns otroligt tufft..

I morgon ska vi i alla fall till grönan ett gäng tjejer på kvällen och fira Jenny som fyller år. Då får jag förhoppningsvis vila lite från alla jobbiga tankar. Åka berg- och dalbanor och bara vara för några timmar utan barnen också.

Min tid kommer kanske igen någon gång när jag blir gammal och förhoppningsvis rik, att kunna ha djuren jag vill ha. Men just nu så känns det bara tomt.

Ska lägga mig i ett bad nu med lite musik. Och förhoppningsvis bli så trött så att jag i natt kan sova.