Idag tog jag tag i ett problem som länge funnits där. Idag hade jag tiden att kunna ta tag i det och därför valde jag att göra det också.

 

Beauty är ju väldigt harig av sig vid uteritter ensam. Och det finns ett ställe som hon har totalvägrat att gå förbi VARJE uteritt. Det har resulterat i att jag fått sitta av och leda förbi henne och då går hon snällt förbi. Så frågan har ju varit ifall hon verkligen varit rädd eller hon bara har kört med mig?? hmmm... Har funderat å funderat och nu bestämde jag mig för att inte sitta av no matter what! Hon fick lov att backa ner i diket inte en gång utan säkert 10-12 gånger! Hon backar och slår med huvudet, hon kastade sig runt och hoppa ut på åkern bredvid där det var lera upp till knäna på henne. Jag satt kvar.. Gjorde ingen big deal av hennes bravader. Ville hon backa ner i diket, varsågod! Ville hon trampa runt på leråkern, varsågod! Ville hon kasta sig runt flera varv, varsågod! Den enda det blir jobbigt för i slutändan är ju henne själv. Istället för att bara gå de där 50 meterna förbi det som är "läskigt".  

 

Många ryttare blir ju rädda när sånt här inträffar.. Jag suckar och tänker bara jahapp då får jag tänka om då. Ge henne olika alternativ tills hon väljer rätt. Sagt och gjort! Hon gick runt där på leråkern fram å tillbaka = tungt och jobbigt FÖR HENNE, jag åker bara med och väntar ut henne tills HON själv väljer att kliva upp på vägen igen. 

 

Jag lät henne backa ner i diket 10-12 gånger = jobbigt för henne, jag sitter där jag sitter och håller i manen.

 

Jag lät henne hoppa runt och slänga sig = jobbigt och ansträngande för henne, jag sitter där jag sitter och håller om med skänklarna och lättar varje gång hon stannar eller tänker gå åt rätt håll.

 

20 min senare suckar Beauty, hoppar upp från diket, frustar och går sen hur snällt som helst förbi den "farliga" jordhögen som vi i så många veckor inte kunnat rida förbi utan att jag behövt hoppa av. Hon fick en godis och sen var hon HUR SNÄLL SOM HELST resten av rundan. 

 

Inga spörapp, inga skänklar in i magen så det gör ont på henne, inga skrik eller viftningar med armarna. Jag vill ju inte bråka med henne och defenitivt inte göra henne illa! Jag vill att hon ska lita på mig att dit jag styr henne är det säkert. Hon ska vilja gå själv inte för att jag tvingar henne genom orättvis behandling. Hon fick olika jobbigare alternativ helt enkelt och till slut valde hon det enkla rätta och fick då beröm och klapp. Hon blev aldrig sur eller panikslagen, endast lite "knuffad" åt rätt håll.

 

Min häst betyder så mycket för mig och idag gjorde hon mig riktigt stolt! Man ska vara glad åt de små framstegen och se det positiva i det hela. Inte tänka att hästen är dum eller att ridturen blev bajs över små bagateller. Allt går inte alltid spikrakt upp och vägen är ibland väldigt krokig innan man når dit man vill men en sak är säker, så länge man har kul på vägen, skrattar och är lycklig tillsammans med sin vän (hästen) och ser helheten i långa loppet så går ALLT Om man bara forsätter kämpa tillsammans åt samma håll.

 

Älskar min häst! Och hon gör mig lycklig! Sen får andra tycka vad dom vill! 

 

Att jag är knäpp som riskerar att ramla av, att jag är dum som inte har säkerhetsväst. Att folk säger "det är väl bara piska tills hon går fram" Nää du vet du vad! Jag vill inte att min häst ska bli slagen eller illa behandlad för att hon är osäker. Jag litar på min häst trots att hon kan vara lite studsig och hoppig och det kommer göra så hon kommer våga lita på mig också när hon är redo. Och då kommer vi dansa fram!! <3