Många frågar mig just nu varför jag inte bara blir medryttare på nån häst nu när B har åkt så jag i alla fall får rida kanske 1-2 ggr i veckan och varje gång svarar jag att jag inte vill det. Varför??? Får man då till svars... Och vet ni, anledningen till att jag köpte häst från första början för flera år sen var för att jag ville rida på min häst, bygga mitt eget band tillsammans med den och känna att vi hörde ihop. Och så är det än idag. Jag vill rida på min häst, min alldeles speciellt utvalda häst. Det är det jag gillar mest. Att rida andras hästar är också kul men det ger inte mig samma känsla. Jag får inte den där glädjeupplevelsen som bara min häst kan ge mig och därför har jag än så länge valt att inte bli medryttare. Jag känner lite att jag nästan hellre då börjar rida på ridskolan. Där man får rida lektion och rida olika hästar varje gång. Jag kan liksom inte få samma band med en häst som jag vet inte är min. Och jag är svart eller vit, jag vill ha allt eller inget. Jag kan liksom inte nöja mig med nåt halvdant. Tyvärr är jag sån och därför känns ridningen ganska långt borta för mig just nu. Jag saknar det något enormt men jag saknar att göra det tillsammans med min häst och ingen annans. Ni tycker säkert att jag är löjlig men då får ni tycka det. 

Jag har tappat mitt ridsug och tappat typ allt som har med häst att göra sen dagen då B åkte. Samtidigt som jag känner att jag drar mig till hästsidor på nätet, tv program som visar häst och jag följer med vänner som rider. Men min riktiga känsla är borta med B. Blandade känslor alltså. 

Kanske kommer suget tillbaka och jag kanske kan lära mig nöja mig med att rida nån annans häst 1-2 dagar i veckan men inte än, inte nu. Det är förmodligen lite pga allt sånt här som jag känner mig nere. Alla tankar och funderingar. Vad vill jag och vad vill jag inte. 

Mest av allt skulle jag just nu vilja lära mig att acceptera mer, lära mig att kunna ha kul ändå. Att komma på andra saker som jag kan hitta samma glädje i när jag gör.