Att leva med depression

Tyst från min sida här i några dagar. Har inte mått bra alls. Min hjärna går just nu på högvarv trots att jag knappt gjort nåt. Massa tankar och förhoppningar som snurrar och som jag egentligen inte kan påverka ett skit. Jag hatar att jag en gång för flera år sen sakta men säkert hamnade i en depression, för den sitter i än. Den styr mitt tänkande och min kropp till saker som jag hatar. Och just nu under denna graviditet när jag i princip känner mig handikappad och inte kan varken gå ordentliga promenader eller göra någonting fysiskt överhuvudtaget så dras mitt humör och mina känslor ner väldigt mycket. Träning och fysisk aktivitet hjälper ju kroppen och hjärnan att skicka ut endorfiner. Även fast jag nu äter medicin mot depression så känns det inte som att tabletterna funkar riktigt nu som dom gjort innan. Och tro mig, jag är jätte glad över den kommande bebisen och ser verkligen fram emot att han/hon ska komma men ändå spelar min hjärna mig massa spratt. Och att dessutom få reda på att en av mina drömmars häst som jag inte ens ville sälja från första början ska säljas, det gör sååå ont i mig. Jag önskar så att jag kunde köpa tillbaka. Varför ska allt sånt här alltid hända när det är sämst timing. Känns som att mitt liv inom häst är över. På riktigt ger jag fan upp snart totalt. Hatar att inte ha pengar. Hur gör ni andra som har barn, hundar, hus och häst?? Hur får ni allt att gå ihop? Tror mitt humör och hela jag kommer må bättre när bebis kommit ut så min kropp kanske börjar fungera lite igen. Men just i denna sekund erkänner jag att jag känner mig deppig.

Jaja, ville egentligen bara förklara varför det varit tyst här. Nu ska jag hoppa in en dusch och försöka vakna till liv inför en heldag själv med Elina. Christer ska på fotboll så bäst att jag rycker upp mig nu. 

Vi ska åka och köpa hö till kaninerna och sen får jag se vad vi hittar på. Att hon är lite i treårstrots gör ju inte humöret på topp hela tiden heller. Tålamodet tryter ibland och jag vill bara blunda och låta henne göra precis som hon vill för att slippa gnället. 

Jag orkar helt enkelt inte mycket just nu.  Men ska verkligen försöka tänka positivt, försöka ta fram verktygen jag en gång fått från min terapeut som jag gick hos och funkar inte det så måste jag nog snart börja gå dit igen och få hjälp igen. Suck! 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0